Jag älskar verkligen henne
Jag är så otroligt lycklig som har en så underbar vän som du :)
Du kan få mig på bättre tankar hur ledsen jag än är.
Jennifer du är bäst <3
Du kan få mig på bättre tankar hur ledsen jag än är.
Jennifer du är bäst <3
Rädsla, sorg, saknad och kärlek!
Allt bara stannade
Jag läste du var lycklig. Folk komenterade att dom var glada gör din skull. De ända jag tänkte var, -tänk om jag kunde skriva samma sak?
Jag skriver inte ofta här. Jga har som tappat all ork till de. Men ibland lite då och då kommer de en blixt i mig och jag får lite glöd i fingrarna. som nu tex. Och oftast när jag skriver är de om en massa dåiga saker som tillexempel om hur ledsen jag är. Om hur jobbigt livet är och allt sånt jag ni känner nog igen de. Liksom vem vil läsa de??
Men tyvärr så är jag är nog den mest deprimerande människan jag vet.. Jag börjar gråta för allt och ingenting. Jag ger mig in i saker jag vet att jag inte klarar av. och folk klagar på de. sen blir jag ledsen för att dom klagar sen blir jag ledsen för att jag är som jag är och blablabla. Jag ni fattar grejen.
HUr ska man kunna leva ett normalt liv utan själförtroende? Nja jag vet inte om de går i en 17 årig tjejs liv..
Jag har nog vart deprimerad sen jag var 15 . Kankse 14. Ja en människa orkar inte hur mkt som helst. Jag her liksom inte någon energi kvar.
bloggandet har blivit en kamp. en kamp om bästa bloggen! Flest besökare och snyggast design. Kanske inte för alla men för mig. jag klarra helt enkelt inte av när någon är bättre än mig de går rätt in i hjärtat river till och de lilla självförtroende jag hade rinner ut direkt. De är inte någon idé längre att kämpa för någonting man vet att man inte klarra av. De är inte ens någon idé att försöka få någon att förstå. (Så varför skriver jag här? Kan man ju fråga sig) Ja har försökt många gånger sökt vägar ut ur allt de här. Söka nya vänner, byta livs still. Byt kille. byta ut allt underbart jag redan har. Men jag klara aldrig av de jag faller tillbaka till samma ställa som jag stod på innan. Och ja nu har jag precis fallit tillbaka.
Jag hade tagit mig en bra bit på väg till de bättre men så hände de igen! Jga gjorde de igen! Jag förstår inte vrför. efteråt skrek jag av smärtan i hjärtat av sorgen som bara häldes över mig. De kännde som om jag stod längst ner i en djup, djup brunn och någon stod och hällde sorgen över mig tills jag inte klararde av att andas längre och drunkna.
Att såra sig själv är inte svårt. Att lägga all skuld på sig själv är inte heller svårt. Men sen när man sårats så pass myckat av sig själv och andra att de syns på utsidan, de är då de blir jobbigt. De är då man får nå att jobba med. De är nästan omöjligt att jobba med sig själv. men någon som man blir sårad av. HUr läker du sår med en kniv?
Life is already written.
Life is like a book.
A book of enemies, happiness, sadness and an end.
I just hope that my book ends happily.
Jag skriver inte ofta här. Jga har som tappat all ork till de. Men ibland lite då och då kommer de en blixt i mig och jag får lite glöd i fingrarna. som nu tex. Och oftast när jag skriver är de om en massa dåiga saker som tillexempel om hur ledsen jag är. Om hur jobbigt livet är och allt sånt jag ni känner nog igen de. Liksom vem vil läsa de??
Men tyvärr så är jag är nog den mest deprimerande människan jag vet.. Jag börjar gråta för allt och ingenting. Jag ger mig in i saker jag vet att jag inte klarar av. och folk klagar på de. sen blir jag ledsen för att dom klagar sen blir jag ledsen för att jag är som jag är och blablabla. Jag ni fattar grejen.
HUr ska man kunna leva ett normalt liv utan själförtroende? Nja jag vet inte om de går i en 17 årig tjejs liv..
Jag har nog vart deprimerad sen jag var 15 . Kankse 14. Ja en människa orkar inte hur mkt som helst. Jag her liksom inte någon energi kvar.
bloggandet har blivit en kamp. en kamp om bästa bloggen! Flest besökare och snyggast design. Kanske inte för alla men för mig. jag klarra helt enkelt inte av när någon är bättre än mig de går rätt in i hjärtat river till och de lilla självförtroende jag hade rinner ut direkt. De är inte någon idé längre att kämpa för någonting man vet att man inte klarra av. De är inte ens någon idé att försöka få någon att förstå. (Så varför skriver jag här? Kan man ju fråga sig) Ja har försökt många gånger sökt vägar ut ur allt de här. Söka nya vänner, byta livs still. Byt kille. byta ut allt underbart jag redan har. Men jag klara aldrig av de jag faller tillbaka till samma ställa som jag stod på innan. Och ja nu har jag precis fallit tillbaka.
Jag hade tagit mig en bra bit på väg till de bättre men så hände de igen! Jga gjorde de igen! Jag förstår inte vrför. efteråt skrek jag av smärtan i hjärtat av sorgen som bara häldes över mig. De kännde som om jag stod längst ner i en djup, djup brunn och någon stod och hällde sorgen över mig tills jag inte klararde av att andas längre och drunkna.
Att såra sig själv är inte svårt. Att lägga all skuld på sig själv är inte heller svårt. Men sen när man sårats så pass myckat av sig själv och andra att de syns på utsidan, de är då de blir jobbigt. De är då man får nå att jobba med. De är nästan omöjligt att jobba med sig själv. men någon som man blir sårad av. HUr läker du sår med en kniv?
Life is already written.
Life is like a book.
A book of enemies, happiness, sadness and an end.
I just hope that my book ends happily.
